Det är så individuellt hur sjukdomen tar sin början och hur man reagerar... så här var det för mig.

Jag blev drabbad av cancer som även bidrog till ofrivillig barnlöshet (en cysta med cancerceller på en av äggstockarna som vägde 4 kg folk trodde ju nästan jag var gravid för tusan) när jag var 16 år och det var då hela livet började som man säger eller snarare h*****et för mig, jag skulle börja gymnasiet och då kom domen! Jag genom gick allt vad det innebar med operationer till cellgifter, på något sätt så lyckades jag genomföra mina studier under denna tid med goda resultat, jag blockerade tanken att jag var sjuk.

När allt kändes som att det var över då plötsligt började nästa h**vete nämligen psoriasisen kom.
Det började smått, smått på min ena armbåge och jag trodde bara att det var eksem eller torrutslag men det började bli mer och min mor berättade att min mormor hade sjukdomen psoriasis och jag visste vad det var för att jag läste till undersköterska på gymnasiet.

Jag gick till läkaren och det konstaterades att det just var det jag fasade för nämligen psoriasis (plackpsoriasis). Jag hoppades och hoppades på att det inte skulle sprida sig men ack så fel man har, nu har jag mer eller mindre över hela kroppen, större eller mindre psoriasisområden som ibland flyttar sig till andra ställen på kroppen och jag har till och med fått lite grann i ansiktet samt på öronen och lite, lite på ögonlocken, i hårbotten och jag har också lite grann på naglarna i form av små, små "gropar".

Ibland kan det göra så ont när huden/psoriasisen spricker och det kan klia så man blir tokig om man inte håller efter det. Jag mådde så himla dåligt mycket på grund över att folk tittade så konstigt på mig som säkert många av er andra som har sjukdomen också har känt någon gång och man känner sig så förnedrad och äcklig och självförtroendet låg i botten.

Jag har provat massor av olika behandlingar genom åren, så som mycket dyra salvor och krämer från läkaren som i stor del inte gav någon effekt i långa loppet, jag gick och solade i special solarier men det skadade mer än det gjorde nytta på grund av den starka strålningen, jag köpte många olika mjukgörande krämer men allt detta hjälpte bara för stunden och inte i den utsträckning som jag ville.

Ett tag struntade jag i allt helt och hållet och blev mer deprimerad, och kände "VARFÖR", varför skulle jag drabbas av detta också?! Jag skämdes så mycket att jag inte ville gå till stranden och bada, jag ville inte gå i kortärmat eller kortbyxor samt klänning eller kjol.

Jag gjorde massor av research om psoriasis och jag fick veta massor både bra och skrämmande saker och bland annat att risk finns för psoriasisartrit och det är psoriasis i lederna, forskare säger att psoriasis är en systemsjukdom, det grundläggande felet finns i immunförsvaret, det kan finnas kopplingar mellan psoriasis och ledbesvär, mag-och tarmbesvär, ögonsjukdomar samt hjärt-och kärlsjukdomar och diabetes vilket jag är orolig för än idag.

Jag lärde mig att bra kost och en bra livsstil kan förändra psoriasis till det bättre, likaså att stressen är mycket viktig att försöka hålla ifrån sig. Psoriasis kan uppstå bland annat av stress, eller av en mycket stressande tid i livet, en infektion samt att den kan vara ärftlig.
I mitt fall måste det vara en kombination av en stressig period samt att min mormor hade psoriasis.

Bara i Sverige är minst 250.000-300.000 människor drabbade av denna sjukdom trots det så känner man sig ändå ensam ibland och man kan deppa en stund.

Det har varit viktigt för mig nu de senaste åren att vara mer öppen att berätta för de jag har runt mig i livet att jag har psoriasis, varför jag fick det, vad det är för sorts sjukdom och jag har märkt att folk har förståelse och de ser mig inte som äcklig som jag i så många år har fått för mig på grund av min egen osäkerhet, många gånger har folk svårt att fråga vad det är för något jag har på armbågarna till exempel det är inte något många vågar göra säkert många gånger för att de tror att de smittar vilket det ju inte gör eller för att de tycker det är äckligt.

Det är viktigt att informera de runt om sig, för många kanske tror att det är något smittsamt etc. Det är så lätt att människor spekulerar så mycket annars. Jag märkte att det inte var farligt att berätta det utan folk tycker om mig iallafall för den jag är, de visar istället sympati och kommer ibland med olika förslag på salvor etc.

Man ska inte sätta sig själv i skamvrån det blir inte bättre gör istället tvärtom men det är så otroligt svårt ibland!

Idag vågar jag gå med kjol och linne ute på stan till exempel på sommaren och jag mår så himla bra då, för det mesta iallafall när inte sjukdomen tar över alldeles för mycket vilket händer då och då.

Våga du med - du är inte ensam, låt inte psoriasis stoppa dig!

Alla kan bli drabbade om inte du så kanske någon du känner.

Alla är lika mycket värda vare sig man är fjällfri eller inte ;)